Vi hade varit i Åhus på Beachhandboll hela dagen, jag tyckte han drack och kissade ovanligt mycket och var så dum att jag tog blodsocker på honom en fredagkväll. Dygnen som följde var högst otrevliga och hade jag vetat vad jag vet idag hade jag väntat med att åka till akuten tills det var vardag. Vi blev skickade till Malmö, med allt vad det innebar med barnakut mitt i natten, högst oförstående personal på en avdelning med både barn och vuxna som dessutom slutade i att vi gjorde det mesta själv!
Nåja, när vi väl kom till Ystad igen blev allt mycket bättre. Varför ska sånt här alltid hända när det är helg och dessutom semester.
Nu tre år senare har vårt liv återgått till det normala även om vår familj aldrig kan bli den samma igen. Man lär sig leva med den här sjukdomen och det är en så naturlig del av oss att man inte tänker på det hela tiden (förutom när man då inte har kontroll...).
Jag har blivit tryggare med åren och kan koppla bort tankarna emellanåt, vilket jag inte kunde i början. Båda barnen känner sig också ganska trygga med sin diabetes och de är bra på att säga till om något inte känns bra.
Som sagt det har tagit tid och det är först nu som jag kan koppla av något.
Att leva med diabetes har gjort att både jag och min man omvärderat livet. Vi tar inte det vi har för givet längre och har fått en större förståelse för andra människor med olika handikapp. Det är också viktigt att göra det bästa av det livet vi har. Vi lever här och nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar