Härom morgonen vaknade Albin på 2,6 mmol. Det är lågt, och speciellt på morgonen blir jag orolig eftersom det är då våra pojkar haft sina kraftigaste "känningar". Jag skyndar mig därför med att göra i ordning frukosten åt honom, medan han pratar och pratar, ni vet så som bara nioåringar med huvudet fullt av funderingar gör.
Jag säger åt honom att jag blir nervös när han ligger så lågt och att han borde börja äta så fort som möjligt. Varpå han svarar: - Det är ingen fara, mamma. Jag är inte så låg som du vet, då när jag inte kom ut ur drömmen!
Jag vet precis när han menar.
Det var en tidig morgon i våras, jag hade just stigit upp, men inte hunnnit väcka pojkarna när jag hör ett hemskt skrik, nästan vrål från Albins rum. Jag rusar in och får se honom sittande i sängen med uppspärrade ögon och skriker, blicken är alldeles tom. Jag förstod att det var en kraftig känning redan när jag sprang in till honom, eftersom vi varit med om det tidigare. Jag tar honom i famnen och bär ut honom i köket, på darriga ben, och nu har också Elias vaknat och han går direkt och tar honungen som vi tar i munnen på Albin. Efter att fått i honom honung och vanlig coca cola kommer han snart tillbaka. den här gången gick det ganska snabbt och vi slapp "akutsprutan". Känslan som kommer över en efter detta är otroligt jobbig, rädsla och maktlöshet blandat med sorgen över sjukdomen sköljer över mig.
Albin däremot tog det med ro och åt sin frukost med god aptit och kom inte ihåg så mycket, men visste att han varit väldigt låg.
Nu efteråt kan han i alla fall sätta ord på det genom att beskriva det som "en dröm som man inte kommer ur".
Jag tycker det är oerhört jobbigt och obehagligt och blir därför lite nervös vid för låga värde på morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar