Magsjuka i huset!

I måndags kväll vaknade Albin av att han hade jätte ont i magen. Det första vi gör då är att kolla blodsockret, han låg då på 2.9 mmol.

Problemet som genast uppstod var att han inte ville äta för att han hade ont i magen. Vi lyckades till slut få i honom lite cola, så att han steg en aning.

Han kräktes hela natten och det säger säg själv att man inte vill eller kan äta eller dricka någonting.

han har inte kräkts sedan igår morse, skönt. Men han har inte kommit igång att äta igen och detta blir en ond cirkel eftersom att han inte äter kan vi inte ge honom något extra insulin. Får han för lite insulin får han ketoner och det gör att han får ont i magen igen.

Så nu har han ont i magen av ketonerna och vill inte äta. Vi får truga i honom söt dryck med jämna mellanrum och ge honom lite insulin till det, vilket är oerhört svårt att hitta rätt balans.

Jag har på något sätt accepterat sjukdomen och tycker att vår vardag fungerar ok, det kunde ju varit värre...

Men det är vid sådana här tillfälle jag känner mig maktlös och tycker diabetes är pest!

Då var vi inne på andra skolveckan efter sommarlovet.

Vi är tillbaka i vardagsrutinerna igen och pojkarna ska ställas in efter nya rutiner. Albin har varit ganska låg i förra veckan och Elias ligger lite högt. Konstigt det där...

Elias har i och för sig inte kommit igång med sin träning riktigt än, vi får se hur det blir nu. Jag ska också höja hans basal något.

Upptäckte något intressant igår, nämligen att det är skillnad på våra populära hamburgerrestauranger.

Åtminstone för blodsockret...aldrig någonsin har våra barn hamnat på ett bra blodsockervärde efter ett besök på Mc Donalds. Så igår gjorde vi ett besök på Max, och barnen åt ungefär detsamma som de alltid äter och visar efter några timmar perfekta blodsockervärde. Intressant tycker jag! Trodde det var samma, samma. Men se, det var det inte. Är det fler som upptäckt detta?

Fler i klassen med diabetes

Då närmar sig skolstarten med stormsteg, själv börjar jag jobba i morgon och det känns ganska okej. Med tanke på regnet som öser ner...

Det positiva med skolstart för vår del är att barnen kommer in i rutiner som ser likadana ut för varje dag och varje vecka, med skola, träningar, sovtider osv. De tar också mer ansvar själva utanför hemmet, här hemma räknar båda med att jag hela tiden har koll och påminner dem.

Det skapar ganska ofta konflikter och jag blir trött på att behöva tjata jämt.

Igår fick jag ett samtal från skolsköterskan på den högstadieskola som äldste sonen ska börja på. Hon var mycket trevlig och berättade att hon ringer runt till alla nya elever som har en kronisk sjukdom... Vi pratade lite om Elias och hur han haft det på den skola han lämnar och vad vi önskade av den skolan han kommer till. Det kändes jättebra att veta att någon bryr sig och vill försäkra sig om att det blir så bra som möjligt för mitt barn.

Det är faktiskt så att det kommer att vara fler barn med diabetes i samma klass. Det är lite märkligt efter att ha varit ensam (sen tillsammans med sin lillebror) på skolan i alla år, ska han nu gå i samma klass med andra som också har det. Bra tänk, där!

Samtidigt så har inte Elias några större problem med sin sjukdom utan han "gillar läget", liksom. Däremot tycker han inte om att vara annorlunda och utmärka sig på något sätt, vilket innebär att han är så diskret som möjligt och tar inte alltid sitt blodsocker som han borde. Här kan han kanske få en styrka i att inte vara ensam om det och han kan i sin tur hjälpa andra med sin inställning till sjukdomen, förhoppningsvis.

Jag ser ,mycket positivt i detta med avseende på schema, öppenhet, förståelse, och anpassningen till de här eleverna helt enkelt.

Det som skulle kunna var negativt är att de ses som en grupp och förväntas känna en tillhörighet som kanske inte finns, de har kanske inget annat gemensamt än just diabetes. Hur kul är det då att alltid bli satt eller sedd som en del av denna grupp.

Vi ställs ständigt inför nya härliga utmaningar i livet!

Klar försämring för barn med diabetes

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1849457&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Blir otroligt upprörd efter att ha sett det här klippet på morgonnyheterna. Barnen kan inte rå för vilken familj de är födda i, inte heller vilket landsting de tillhör.

Vi som har två barn som har insulinpump ser fördelarna med denna och skulle inte kunna välja bort den på grund av kostnaden, då får vi prioritera bort något annat. Kanske finns det fondpengar man kan söka.

Men jag bara tänker på de barn i familjer som kanske inte sätter sina barn i första rummet och skulle göra dessa prioriteringar. Barn som idag har samma förutsättningar (materiellt sett) som alla andra att kunna sköta sin diabetes på bästa sätt får en klar försämring.

Det som också har retat upp mig i det här är att det inte är samma i alla landsting, och det är förfärligt. Det betyder ju att vården inte längre är lika för alla. Har du tur så tillhör du ett landsting som står för kostnaderna eller så tillhör du ett där det bara är de som kan betala och har råd som kan köpa sig den bästa vården. Vart är vi på väg då?...