Vardag igen

Då har skolorna börjar och vardagen har gjort sitt intrång.

Till största delen tycker jag det är positivt  för barnen med tanke på deras diabetes. De får i sig upp till fyra mål mat på rimliga tider och därmed insulin. Problemet som uppstått här hemma handlar om att ta blodsocker och äta mellis när man kommer hem från skolan. Två av tre dagar efter tjat  har det blivit för Albin. Förhoppningsvis får han snart rutin på det. Problemet är återkommande och jag tror det handlar om lathet och känslan av inte hinna om man ska till kompis.

För inte en eftermiddag har han suttit och spelat dator. Hoppas, hoppas det håller i sig!

Imorgon hoppas, hoppas jag på att Elias blir av med sitt gips. Han ska till ortoped och få båtbenet kollat. I sex veckor har han haft det och nu vill han komma vidare med sitt traktorkörkort.

Nej, nu ska jag ta blodsocker på Albin innan jag går och lägger mig. Han låg på 3,6 och fick lite juice, nu får jag se om han behöver mer för att hålla sig i natt. Albin somnade tidigt i soffan idag, det tar hårt att börja skolan!

Trygghetsarmband

Det här armbandet beställde vi till Albin från diabetessmycken.se 

Känns bra att han vill använda det.

Låt inte dig styras av din diabetes...

"Låt inte dig styras av din diabetes. Det är du som ska styra din diabetes."

Så sa den första läkaren vi träffade vid Elias insjuknande. 

Vi har verkligen tagit det till oss och försöker leva och tänka så. Barnen tänker också så. Deras sjukdom ska inte få vara ett hinder i livet! 

Det är ju lätt att säga...

Men vi måste alla vara så trygga vi kan med sjukdomen och pojkarna måste lära sig känna symptomen på höga och låga blodsockervärden, vilket de blivit bra på. Just nu ( jag skriver så för jag vet att det kan ändras fort) fungerar allt helt ok och båda pojkarna tar ansvar och vågar göra saker på egen hand. Jag tror det är viktigt att våga släppa taget lite, men Gud så svårt det är...

Nu har ingen av de haft någon kraftig känning på länge och det hör att jag kan slappna av lite, men oron finns där alltid. Jag försöker att inte visa den, precis som jag inte visar den sorg eller frustration jag så ofta känner. Det hjälper de knappast att ta makt över sin sjukdom. Nej, det gäller att gilla läget och ta makt över sjukdomen!

Jag hade inte vågat äta pizza...

"Jag och Abbe pratade mycket igår, han vet så mycket mer än jag och jag lär mig massor. Jag hade inte vågat äta pizza om inte han berättat hur han gör!"

Detta är ord från en pappa till en av Albins kompisar, som fått diabetes typ 1 för några veckor sedan. Han berättar en tråkig historia om sitt bemötande vid insjuknandet som jag blir ledsen av att höra. Att bli hemskickad med beskedet att ha fått diabetes, blodsockermätare, insulin och sprutor och tanken att det här klarar du själv...dessutom har han gått för länge med högt blodsocker så att synen blivit drabbad och han är nästintill blind. Fruktansvärt att bli behandlad på detta vis!

Då för ett par veckor sedan var det inte mycket till livslust och det kan jag mycket väl förstå. Men nu när vi träffat honom igen har det vänt och han mår bättre, synen börjar komma tillbaka. Bara det!

Nu kommer ju också alla frågor och funderingar och han och Albin har mycket att prata om. Lite terapi för båda tror jag! Igår tävlade de om vem som hade högst blodsockervärde och de åt pizza igår. Dessutom drack Albin "vanlig" läsk, eftersom de inte hade någon annan hemma. Det fungerade jättebra och han hade bra värde både igår kväll och i morse. Vi berättade hur vi resonerade kring just pizza och han berättade att Albin sagt "det är bara att maxa på med insulin".

Det känns bra att kunna stötta med våra erfarenheter  och ge råd när vi kan. Det är också härligt att se Albin reflektera och diskutera sin diabetes. Vi kommer aldrig till att tycka om denna förbannade sjukdom, men vi lär oss leva med den och acceptera den.