Den yngste pojken, Albin har sedan i somras varit med i scouterna och han fullkomligt älskar det. Kan inte säga att det är något som resten av familjen ägnar sig åt, men vi tycker det är kul att han fastnat för det. Man lär sig så mycket bra saker!
Albin är aktiv i tre aktiviteter och hittills har det funkat problemfritt med hans diabetes. Jag har informerat vid start att han har diabetes men inte gjort någon större affär av det. Oftast är vi där och tittar eller så har han mätare och dextrosol nära till hands.
Till helgen är det scoutläger med övernattning med scouterna som gäller och Albin har varit tydlig med att han inte vill med. Så idag under sista mötet innan övernattning bjöds det på saft och pepparkaka. Jag frågade om han druckit vanlig saft, och det hade han.
-Jag sa såklart inget för då hade de bara fått springa runt och greja, sägar Albin.
-Eller så hade jag inte fått alls! tillägger han sen.
-Det är därför jag inte följer med på läger!
Oj, känner jag som mamma! Det här är ju mitt ansvar att ta i, och fixa så att han kan vara med på läger. Jag berättar för honom att det är klart vi fixar så att han kan vara med om han vill. Diabetesen ska inte hindra honom. Men han tycker det ändå. Det blir för jobbigt med sprutor och så menar han.
Jag känner mig dum och inser att han som bara är åtta år har en otrolig självinsikt. Han tycker inte ett dugg synd om sig själv utan bara konstaterar att det är så. Jag måste säga att jag inte hade känt mig särskilt trygg att skicka iväg honom med människor jag inte känner och som inte vet något om diabetes. Om jag ens hade gjort det...
Är jag då en slapp och dålig förälder som inte informerat mera angående diabetes och tagit mitt ansvar? Hur mycket ansvar kan man egentligen lägga på frivilliga människor som engagerar sig i en aktivitet?
Jag kan inte lägga ansvar på andra människor i vår omgivning gällande barnens diabetes. Men jag vill inte heller att de ska avstå från något på grund av sin diabetes. Jag låter de ta mycket ansvar själva. Är det rätt eller fel?
