Imorgon är det tid för läkarbesök hos diabetesteamet för båda pojkarna. På senare tid har jag börjat oroa mig allt mer för dessa besök. Dels tror jag de stramat upp kraven, det ställs större krav både på patienter och vård.
De första åren gick vi därifrån med lysande värden, men så är det inte längre med en tonåring.
Till det här besöket var det frivilligt att fylla i en undersökning om hur barn med olika sjukdomar upplever som vardag, sitt liv. Personligen tyckte jag det var mycket intressant att fylla i studien tillsammans med mina pojkar, det är sällan vi pratar om diabetes på fet sättet.
Det var ialla fall väldigt tydligt att ingen av dem lider speciellt mycket av sitt sjukdomstillstånd eller allt runt omkring. Det är ju positivt på ett sätt, men jag vill inte att de ska förringa sin sjukdom heller.
Hur allvarligt ska man ta sin diabetes när man är femton respektive elva år? Tar jag för mycket av det ansvar som de ska ta?
Har min oro blivit ett sådant kontrollbehov att jag inte kan släppa det?
Kanske förstår de, men för dem finns ju inget annat så varför oroa sig?
Skönt i alla fall att ingen av dem känner sig annorlunda än andra i samma ålder!
Det är nog så starkt förknippat med vem de är och det gör de starka.
