Läkarbesök

Imorgon är det tid för läkarbesök hos diabetesteamet för båda pojkarna. På senare tid har jag börjat oroa mig allt mer för dessa besök. Dels tror jag de stramat upp kraven, det ställs större krav både på  patienter och vård.

De första åren gick vi därifrån med lysande värden, men så är det inte längre med en tonåring.

Till det här besöket var det frivilligt att fylla i en undersökning om hur barn med olika sjukdomar upplever som vardag, sitt liv. Personligen tyckte jag det var mycket intressant att fylla i studien tillsammans med mina pojkar, det är sällan vi pratar om diabetes på fet sättet.

Det var ialla fall väldigt tydligt att ingen av dem lider speciellt mycket av sitt sjukdomstillstånd eller allt runt omkring. Det är ju positivt på ett sätt, men jag vill inte att de ska förringa sin sjukdom heller.

Hur allvarligt ska man ta sin diabetes när man är femton respektive elva år? Tar jag för mycket av det ansvar som de ska ta?

Har min oro blivit ett sådant kontrollbehov  att jag inte kan släppa det? 

Kanske förstår de, men för dem finns ju inget annat så varför oroa sig?

Skönt i alla fall att ingen av dem känner sig annorlunda än andra i samma ålder!

Det är nog så starkt förknippat med vem de är och det gör de starka.

Kan man förstå att jag känner oro?

Det är svårt att med ord beskriva vilken oro jag ständigt lever med när det gäller mina barn och deras diabetes.
Jag har med åren lärt mig att koppla bort det något, när jag inte är i närheten av dem. Men det är så svårt...
Våra två barn är så otroligt olika, vår minste han vill gärna känna sig stor och är självständig. Men det känns också som att han inte riktigt inser faran, kan man det när man är nio?
I helgen var han med på övernattning med sitt handbollslag. Dagarna innan det var dags var jag alldeles säker på att han inte skulle vilja genomföra övernattningen, han sover inte borta mer än hos mormor eller farmor. Men ju närmare vi kom desto säkrare var han på att han skulle sova över. Jag pratade med honom och försökte förbereda honom på olika sätt, han verkade inte precis varken lyssna eller bry sig nämnvärt.
I stället gjorde han klart att han fixade det själv. Ok, men ta med dig din telefon så att vi kan ha kontakt.
Sagt och gjort så lämnade vi av honom på lördagsförmiddagen för träning, lekar och därefter övernattning.
Jag tror jag kollade telefonen hundra gånger, funderade på att ringa honom femtio och funderade tio gånger på att kontakta någon av ledarna. Men jag stålsatte mig och tänkte at vi ändå var i samma stad, om nu något skulle hända.
Icke att han hörde av sig...och efter en natt med orolig sömn för egen del var det tid att hämta honom igen. Allt hade såklart gått bra, han hade tagit blodsocker när han behövde och gett sig insulin när han skulle och förstod inte riktigt förhöret som följde.

Då borde jag ju kanske känna mig lite tryggare nu då?
Han går hem själv efter skolan, går ut med hunden och äter mellis, då ringer han också pappa. (vilket ju innebär att mamma inte har den koll som hon vill ha). Igår skulle han dessutom ta sig till träning själv tillsammans med kompis. Då målar jag upp för mitt inre allt som kan gå fel. Att han inte ätit mellis, eller gett sig för mycket insulin och får en känning under träningen. Kanske har inte med sig dextrosol, som ju annars är hans räddning emellanåt.
Tanken var att de skulle ta sig hem själv också, men jag var ju bara tvungen att köra inom för att se att han hade det bra. Och det hade han, ju! Blodsockret låg perfekt.
Han hade cyklat dit i shorts. Den 19e oktober i snålblåst och regn!!!
Men sin diabetes hade han full koll på i alla fall.
Kan man förstå att jag känner oro...eller...