Det positiva med skolstart för vår del är att barnen kommer in i rutiner som ser likadana ut för varje dag och varje vecka, med skola, träningar, sovtider osv. De tar också mer ansvar själva utanför hemmet, här hemma räknar båda med att jag hela tiden har koll och påminner dem.
Det skapar ganska ofta konflikter och jag blir trött på att behöva tjata jämt.
Igår fick jag ett samtal från skolsköterskan på den högstadieskola som äldste sonen ska börja på. Hon var mycket trevlig och berättade att hon ringer runt till alla nya elever som har en kronisk sjukdom... Vi pratade lite om Elias och hur han haft det på den skola han lämnar och vad vi önskade av den skolan han kommer till. Det kändes jättebra att veta att någon bryr sig och vill försäkra sig om att det blir så bra som möjligt för mitt barn.
Det är faktiskt så att det kommer att vara fler barn med diabetes i samma klass. Det är lite märkligt efter att ha varit ensam (sen tillsammans med sin lillebror) på skolan i alla år, ska han nu gå i samma klass med andra som också har det. Bra tänk, där!
Samtidigt så har inte Elias några större problem med sin sjukdom utan han "gillar läget", liksom. Däremot tycker han inte om att vara annorlunda och utmärka sig på något sätt, vilket innebär att han är så diskret som möjligt och tar inte alltid sitt blodsocker som han borde. Här kan han kanske få en styrka i att inte vara ensam om det och han kan i sin tur hjälpa andra med sin inställning till sjukdomen, förhoppningsvis.
Jag ser ,mycket positivt i detta med avseende på schema, öppenhet, förståelse, och anpassningen till de här eleverna helt enkelt.
Det som skulle kunna var negativt är att de ses som en grupp och förväntas känna en tillhörighet som kanske inte finns, de har kanske inget annat gemensamt än just diabetes. Hur kul är det då att alltid bli satt eller sedd som en del av denna grupp.
Vi ställs ständigt inför nya härliga utmaningar i livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar