Stadium SportCamp

Ja, tidigt i höstas frågade en klasskompis till Elias honom om han ville följa med till Stadiums sportcamp. (i Norrköping!) Det ville han gärna, vilket gjorde oss ganska förvånade eftersom han inte är van vid att åka på läger eller övernattningar utan oss. Men...eftersom han var mycket bestämd i frågan och jag absolut inte vill att mina barns diabetes ska hindra dem för att göra det de vill så var det självklart att han skulle få åka. Jag tänkte att det kommer att stärka honom och han kommer att växa av detta.

Nu närma det sig med stormsteg och han åker iväg på söndag. Jag kan säga att nu börjar jag bli nojig! Jag är bra mycket nervösare än honom...Vad vet de som är där om diabetes? Vad gör vi om pumpen strular? Klarar han av att byta infusionsset alldeles själv? Kommer han att ta blodsocker när han ska? Vad händer om han får en kraftig känning? Ja, mina frågor är många.

På campen finns en vårdcentral upprättad, dit jag ringde idag och fick prata med en jättetrevlig sjuksköterska. Hon visste dock inte mycket om diabetes, men gav ändå stöd i att hon vet vart de ska vända sig om det blir problem. Hon berättade också att de funnits barn med diabetes på campen förut och att det gått bra. I morgon ska jag ringa till gruppledaren för Elias grupp och ge de info och försöka få några direkt nummer till dem.

Om det är någon som har någon erfarenhet av detta får ni gärna höra av med råd och tips.

Lägret vara i en hel vecka och Elias åker tåg upp tillsammans med sin kompis. Dagen innan avslutningen åker resten av familjen upp till Kolmården för att nästa dag vara med på avslutningen och hämta hem Elias.

Det känns jobbigt att släppa kontrollen, men jag hoppas att det blir hans livs första äventyr på egen hand.

Måste säga att den här åldern, tretton...det händer saker. Jag måste hela tiden ta ställning till om det är okej eller inte och släppa honom lite åt gången. Herregud, om några veckor är jag mamma till en tonåring! Ja, det känns kan man säga...