Även diabetesbarn har väl rätt att få njuta av en mjukglass?

Idag har vi spenderat dagen på "Tosselilla", ett stort sommarland strax utanför vår lilla stad. Vi hade sällskap av farmor och farfar och kusinen med sina föräldrar. Till historien hör att alla tre barnen nu har diabetes, i fyra år var Elias ensam men nu är de plötsligt tre. Jag undrar vad han tror och tänker..."man skulle kunna tro att diabetes smittar, men det gör det väl inte mamma?", sa han en dag. Nej, det gör det ju inte, men visst kan man inte låta bli att undra ibland.

Tillbaks till utflyktsdagen. Farmor och farfar hade ordnat med all mat(så vi inte skulle behöva ha bry..), vi grillade och alla åt och mådde bra. Farmor hade helgarderat sig och gjort några pannkakor till Albin. Efter att ha kört radiobilar, klappat getter, cyklat på konstiga cyklar och tagit sig genom Tarzandjungeln var det dax att ge sig på vattenlandet. Här försvann alla sura miner efter att inte kunna köra go´kart för att man är för kort eller köra fyrhjuling för att man är för stor och inte minst tjurigheterna efter att tvingas äta, bara en morot till eller en grov bulle innan mjukglassen. Nu är det så att det är kusinen som är hårt hållen när det gäller kosten, vi var exakt lika strikta till Elias i början. Jag förstår kusinen som tycker att det inte är lika för lika...

Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, bara vad som funkat för Elias. Vi kanske gör ett misstag med Albin som inte går ut lika hårt med honom, men det känns som om det inte funkat. Så klart tar det emot att först äta en grov bulle när man inte ens är hungrig bara för att man är sugen på en glass. Orkar man verkligen glassen sen? För mig känns det orimligt att leva på det viset, tror inte man orkar i längden. Även diabetesbarn har väl rätt att få njuta av en mjukglass?