När chocken lagt sig...

Det är nu en vecka sedan vårt andra barn fick konstaterat att även han har diabetes. Inte helt oväntat kanske, sen kusinen fått diabetes för en och en halv månad sedan. Men ändå är det väldigt svårt att acceptera det faktum att ett barn fått en livslång sjukdom. Man blir chockad och det är som om livet hejdar sig för en stund. Nu när chocken lagt sig känner jag ett behov av att dela med mig av de erfarenheter vi fått och förhoppningsvis få kommentarer och råd.
Det som känns svårast just nu är vetskapen om de år som ligger framför oss, all den oro och frustration för att kunna upprätthålla ett normalt familjeliv. Denna ständiga jakt på det perfekta blodsockervärdet...oron för känningar...liksom oron för de komplikationer som kan uppstå senare i livet vid för höga blodsockervärden.
Det som gör allt så mycket lättare när det andra barnet får diabetes är att vi är "vana". Det finns ingen fobi för sprutor och stick. Sexårige Albin är helt fantastisk med att ta sina sprutor och att själv mäta sitt blodsocker. Dock stöter vi på patrull när det gäller maten, inte ska han äta grönsaker och inte ska han äta fiberrikt eller sockerfritt. Det ger oss problem nu när vi "ställer" in honom. Vilket går sådär...mycket ansvar har lagts på oss som familj och det är i stort sett vi själva som ger förslag till doserna. Vår diabetesläkare har semester en vecka till och de läkare vi träffar är inte experter på diabetes. Här ska tilläggas att Ystad har blivit utsedda till en av de bästa i landet när det gäller diabetesbehandling. Och verkligen har vi alltid fått en suverän behandling och ett underbart bemötande, önskar alla med diabetes i familjen samma vård som vi fått. Men något har hänt...varför satsas det inte mer på barnsjukvård i koummunerna??