Kontaktperson i skolan för diabetsbarn

I en av de fackliga lärartidningarn som allt som oftas dimper ner i min brevlåda stod det en liten notis om diabetes. Annars skrivs det förvånansvärt lite om ämnet. I artikeln hänvisade till en ny studie som gjorts på skolor runt om i Sverige.

Vartannat barn i skolan saknar en ansvarsperson att vända sig till för hjälp! Dessutom feldoserar föräldrar ofta medvetet för att minska risken för känningar under skoldagen. Tyvärr kan jag inte mer än hålla med. Jag har faktiskt inte heller reflekterat över det. Men det är otroligt svårt att lämna ett så stort ansvar till utomstående personer, även om jag blivit mycket bättre på det. När man får ett samtal på mobilen och åttaåringen ligger på et värde runt tre och vederbörande frågar om han ska ha insulin, då. Då blir man väldigt orolig....Detta har lett till att åtminstone Elias tar ett stort ansvar själv och vi ser även till att Albin har koll.

För att återgå till artikeln så vet jag faktiskt inte riktigt hur det är tänkt att det ska finnas en huvudansvarig på varje skola. Den personen måste i såfall vara i barnets närhet den mesta av tiden annars känns det meningslöst. I vårt fall har det varit så att vi som föräldrar tillsammans med diabetes teamet har informerart/utbildat berörda pedagoger och det har fungerat hyfsat bra, med vissa undantag då;) Vår erfarenhet säger, att det är det personliga engagemanget som är avgörande för tilliten.

Allt är inte positivt med pump!!!

Jag brukar ju skriva om hur bra det är med pump. Ja, det är oftast jättebra, men när det strular ställer det till det mer än vanligt.
Idag var det tid att byta infusionsset, dvs nålen och slangen som går in i huden och förser kroppen med insulin. Vi byter det var tredje dag och idag var det alltså dax. Gjorde precis som vi brukar men när jag skjutit in nålen så fastnar inte klistret till plastnålen riktigt och dra med sig alllt upp igen. Det har faktiskt hänt mer än en gång att något går fel, så Elias är väldigt spänd och tycker att det är obehagligt. Dessutom gör det ju jätteont. Bara vetskapen att behöva göra om det igen meddetsamma är påfrestande, men vi måste ju, annars är han utan insulin.
Så ikväll var han väldigt ledsen och hade ont, men "min lille tappre ridddare" lät mig göra om det och nu sitter det som det ska och han sover gott.
När sån´t här hände förbannar jag diabetesen. Det skär i hjärtat på mej:(

Jag är på min vakt!

Förra veckan märkte vi av att det blivit kallare, fick höja Albins insulindoser avsevärt. Han låg ändå lite högt emellanåt. Så nu när det blivit mildare igen är hans värde perfekta, det är lite underligt att vädret kan påverka så. Det är inget man direkt blir informerad om, men vi har ju upptäckt det med åren. Det var ju så Elias fick sina första rejäla känningar.
När det började bli vår och varmare i luften körde vi på med samma doser, dessutom misstänker jag att han gick ur remissionen också då, den första våren. Vilket resulterade i tre krampaktiga känningar och det var som en chock för mig att se mitt lilla barn i det tillståndet. Det har satt sina spår och länge efter var jag väldigt orolig.
Nu är det mer än tre år sedan, vi slutade med det långtidsverkande Lantus och bytte till Levemir somhan hade fram till han fick sin pump. Lillebror har däremot samma kombination Levemir och Novorapid, det känns mer pålitligt, men vi får väl se vad som händer till våren.
Jag är på min vakt;)

Tomma brödpåsar till skolköket!

Det har inte blivit mycket skriva av den senaste tiden!
Antar att det största, teapeutiska behovet har lagt sig lite. Dessutom har jag grymt mycket att skriva nu i slutracet av min utbildning.
Idag blev jag ialla fall färdig att lämna tomma brödpåsar till matbespisningen på skolan. Efter det en dåliga mellanmålet efter det andra på fritids och påtrycknngar från personalen gick för att prata med damen i matbespisningen. Då visar det sig att det inte serveras något speciellt bröd till Albin. Jag blir väldigt förvånad och frustrerad; Att man ska behöva förklara allt! Inte vet jag vad man behöver för utbilning för att ha ansvar för ett skolkök, men jag trodde man hade kännedom i näringslära åtminstone. Jag antog väl att ett visst intresse för hälsosam mat och hur den påverkar oss var en självklarhet. Ja,ja hon bad mig skriva ner på lapp vilka bröd Albin äter, så ja tog det säkra före det osäkra och gav henne tomma påsar i hopp om att det blir bättre:)

Höstens första förkylningsepedemi

Höstens första förkylningsepedemi är här! Iveckan som gått har det minst sagt varit manfall i förskoleklassen. Feber och hosta har de små liven tampats med. Albin har klarat sig hyfsat fram till helgen kom. Då samtidigt som näsan korkade igen och rethostan infann sig började också blodsockret svänga. Idag har det mest svängt uppåt. Det känns som vi har gett honom hur mycket insulin som helst utan effekt. Får se hur det blir nu under natten när han fått sin Levemir dos, som är något högre under natten och brukar sänka honom till en normal nivå. Det är svårt att säga om det är förkylnngen eller det höga blodsockret som besvärar honom, han är grymt gnällig, men en infektion står i kroppen så mycket är säkert i alla fall!

Insulin till mellis

Just nu flyter livet med diabetes på. Vi har kommit in i en vardag som fungerar ganska bra. Elias sköte sin diabetes mer och mer själv och han fixar det galant, med pumpen justerar han till det om han ligger lite högt. Många gånger har han genomgående bättre värde när han själv har ansvaret, än te.x på helgen då vi påminner honom. Kan ju också bero på att rutinerna bryts något. Men han är ialla fall väldigt duktig och ansvarsfull!
Albin får ju fortfarande mycket hjälp i skolan och där funkar det också bra. Men vi har kommit fram till att han nu behöver insulin även till "mellis". Vi skulle prova utan och jag tycker det är acceptabelt om han ligger vid tolv, tretton till kvällsmat. Jag vet ju varför och att det inte är så länge, men nu börjar det sticka iväg och då är de lika bra att han får ett "stick" till. Vi har försökt att undvika det, dels för att han ska slippa en extra injektion, men också slippa rädslan för att han blir låg. Albin blev såklart besviken när vi sa det idag, men det går väl över det också. Vi visste ju attdet inte skulle hålla i längden, att inte ge insulin till "mellis".

Spontant och härligt!

Ibland är finns det fördelar med att båda pojkarna har diabetes och att de dessutom går på samma skola. Albin saknade nämligen nålar till sin blodsockermätare till mellis idag. Det löste sig väldigt bra eftersom Elias var kvar på skolan och kunde bistå. Så i Albins skolväska till imorgon har jag packat en lite burk med reserv nålar för dem att ha i ett skåp. Så länge det är inte är till pennan han saknar nålar, löser det sig kanske med Elias, men han har ju inte pennor längre. Och det kan ju lika gärna finnas i reserv, ibland kan man ju glömma kolla...
I morgon ska Albin börja träna handboll och vi pratade om det vid middagen när jag sa att vi måste prata med tränaren om Albin. -Vaddå? -Jo, det stod i pappren att de ville veta om någon hade allergi eller diabetes. -Ja, diabetes det har har jag!, säger Albin och räcker upp handen. Spontant och härligt!