Det är inte lätta att vara förälder och det är än mindre lätt att vara förälder till barn med diabetes. Ofta känner jag mig som en dålig förälder och tar på mig ansvaret för hur deras blodsocker ligger.
Man försöker varje dag att se till att det ska ges förutsättningar för att allt blir så bra som möjligt. På ett sätt var det lättare när de var små, även om det såklart är väldigt bekymmersamt det med. Men det var lättare att styra dem, både när det gäller aktiviteter och måltider. För något år sedan åt vi alla måltider tillsammans när vi var lediga, men nu stiger de upp vid olika tider vilket gör att hela dagens mattider förskjuts och man äter när man är hungrig.
De stannar ju oftast hellre hemma än följer med mamma och pappa någonstans. Ja, som sagt så är det svårare att styra sina barn ju äldre de blir. Med detta kommer det också ett ansvar för sin diabetes och det är här problemet ligger för oss som föräldrar. Det går inte att glömma bort sin diabetes eller på något sätt ignorera den, hur gärna man än vill ibland. Jag vill att de ska ta ansvar och framför allt förstå hur viktigt det är att de tar hand om sig själva. Dilemmat är att leva ett bra liv idag, men också se till att det håller även i framtiden.
Men jag måste också lära mig att lämna över och lita på att de tar ansvar och faktiskt gör sitt bästa. För så tror jag att det är, vi gör alla vårt bästa! Vårt bästa för våra bästa!
Det handlar om att släppa taget lite ibland, det går inte att alltid ha perfekta värde, precis som med allt annat i livet, det är inte perfekt. Jag vet i början, när Elias precis insjuknat och den första tiden där efter hur man ständigt strävade efter det perfekta värdet och ett perfekt HBA1C. Man orkar ett tag, men man måste också leva en dräglig tillvaro och hitta något som fungerar. Förutsättningarna förändras under livets gång och inte minst när barn växer och är på väg in i vuxenvärlden.
Det behöver inte vara perfekt, men bara vi gör vår bästa så få det vara bra nog!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar