Det blev aldrig någon "lånepump", vi kände att det klarade sig hyfsat bra ändå och det är ganska mycket meck med att ställa in en pump. Dessutom fick jag reda på idag att vår barnmottagning inte lånar ut pumpar. lite synd tycker jag eftersom det känns tryggare för vissa.

Vi var hos diabetessköterskan idag för att extrakoll av Elias Hba1c, det har ju skjutit i höjden sedan i våras. Nu äntligen har han nått gränsvärdet på 59, det känns jättebra och han tar betydligt mer ansvar. Det har varit en omställning  och han måste ge sig nästan dubbelt så mycket insulin som innan. Att gå in i pubertet är inte lätt när man har diabetes. Men vi har fått mycket hjälp och stöd från diabetesteamet som fångade upp det med uppföljning en gång i månaden. Nu återgår vi till de regelbundna besöken var tredje månad.

Tack vare bloggen http://elsasdiabetes.blogspot.se fick jag tipset om facebookgruppen "föräldrar till barn med diabetes typ1", det finns en öppen och en stängd grupp. Jag gick med i båda och är imponerad av engagemanget som finns runt om i Sverige. Det diskuteras allt möjligt, både smått och stort. Det är alltid någon som svarar och ger råd och är förstående. Bara känslan av att inte känna sig ensam med diabetesbarn är stärkande. Rekommenderas varmt!

I dagarna är det fem år sedan Albin fick diabetes och nio år sedan Elias fick det. Vi har alltså levt med diabetes så länge våra barn kan minnas... Åren går fort och man lär sig leva med sjukdomen och när det gått en tid tänker man inte så mycket på det. I alla fall inte så länge allting flyter på och det har det nog gjort för oss ett tag. Men i år känner jag att jag har tänkt mycket på sjukdomen och mött det i olika sammanhang, fått hjälp, tips och råd från olika håll och det är jag tacksam för. Det jag lärt mig under den här tiden är att det gäller att hitta nya vägar och inte stagnera för att kunna ta hand om diabetes så bra det bara går.