Magsjuka i huset!

I måndags kväll vaknade Albin av att han hade jätte ont i magen. Det första vi gör då är att kolla blodsockret, han låg då på 2.9 mmol.

Problemet som genast uppstod var att han inte ville äta för att han hade ont i magen. Vi lyckades till slut få i honom lite cola, så att han steg en aning.

Han kräktes hela natten och det säger säg själv att man inte vill eller kan äta eller dricka någonting.

han har inte kräkts sedan igår morse, skönt. Men han har inte kommit igång att äta igen och detta blir en ond cirkel eftersom att han inte äter kan vi inte ge honom något extra insulin. Får han för lite insulin får han ketoner och det gör att han får ont i magen igen.

Så nu har han ont i magen av ketonerna och vill inte äta. Vi får truga i honom söt dryck med jämna mellanrum och ge honom lite insulin till det, vilket är oerhört svårt att hitta rätt balans.

Jag har på något sätt accepterat sjukdomen och tycker att vår vardag fungerar ok, det kunde ju varit värre...

Men det är vid sådana här tillfälle jag känner mig maktlös och tycker diabetes är pest!

Då var vi inne på andra skolveckan efter sommarlovet.

Vi är tillbaka i vardagsrutinerna igen och pojkarna ska ställas in efter nya rutiner. Albin har varit ganska låg i förra veckan och Elias ligger lite högt. Konstigt det där...

Elias har i och för sig inte kommit igång med sin träning riktigt än, vi får se hur det blir nu. Jag ska också höja hans basal något.

Upptäckte något intressant igår, nämligen att det är skillnad på våra populära hamburgerrestauranger.

Åtminstone för blodsockret...aldrig någonsin har våra barn hamnat på ett bra blodsockervärde efter ett besök på Mc Donalds. Så igår gjorde vi ett besök på Max, och barnen åt ungefär detsamma som de alltid äter och visar efter några timmar perfekta blodsockervärde. Intressant tycker jag! Trodde det var samma, samma. Men se, det var det inte. Är det fler som upptäckt detta?

Fler i klassen med diabetes

Då närmar sig skolstarten med stormsteg, själv börjar jag jobba i morgon och det känns ganska okej. Med tanke på regnet som öser ner...

Det positiva med skolstart för vår del är att barnen kommer in i rutiner som ser likadana ut för varje dag och varje vecka, med skola, träningar, sovtider osv. De tar också mer ansvar själva utanför hemmet, här hemma räknar båda med att jag hela tiden har koll och påminner dem.

Det skapar ganska ofta konflikter och jag blir trött på att behöva tjata jämt.

Igår fick jag ett samtal från skolsköterskan på den högstadieskola som äldste sonen ska börja på. Hon var mycket trevlig och berättade att hon ringer runt till alla nya elever som har en kronisk sjukdom... Vi pratade lite om Elias och hur han haft det på den skola han lämnar och vad vi önskade av den skolan han kommer till. Det kändes jättebra att veta att någon bryr sig och vill försäkra sig om att det blir så bra som möjligt för mitt barn.

Det är faktiskt så att det kommer att vara fler barn med diabetes i samma klass. Det är lite märkligt efter att ha varit ensam (sen tillsammans med sin lillebror) på skolan i alla år, ska han nu gå i samma klass med andra som också har det. Bra tänk, där!

Samtidigt så har inte Elias några större problem med sin sjukdom utan han "gillar läget", liksom. Däremot tycker han inte om att vara annorlunda och utmärka sig på något sätt, vilket innebär att han är så diskret som möjligt och tar inte alltid sitt blodsocker som han borde. Här kan han kanske få en styrka i att inte vara ensam om det och han kan i sin tur hjälpa andra med sin inställning till sjukdomen, förhoppningsvis.

Jag ser ,mycket positivt i detta med avseende på schema, öppenhet, förståelse, och anpassningen till de här eleverna helt enkelt.

Det som skulle kunna var negativt är att de ses som en grupp och förväntas känna en tillhörighet som kanske inte finns, de har kanske inget annat gemensamt än just diabetes. Hur kul är det då att alltid bli satt eller sedd som en del av denna grupp.

Vi ställs ständigt inför nya härliga utmaningar i livet!

Klar försämring för barn med diabetes

http://www.nyhetskanalen.se/tv?vid=1849457&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Blir otroligt upprörd efter att ha sett det här klippet på morgonnyheterna. Barnen kan inte rå för vilken familj de är födda i, inte heller vilket landsting de tillhör.

Vi som har två barn som har insulinpump ser fördelarna med denna och skulle inte kunna välja bort den på grund av kostnaden, då får vi prioritera bort något annat. Kanske finns det fondpengar man kan söka.

Men jag bara tänker på de barn i familjer som kanske inte sätter sina barn i första rummet och skulle göra dessa prioriteringar. Barn som idag har samma förutsättningar (materiellt sett) som alla andra att kunna sköta sin diabetes på bästa sätt får en klar försämring.

Det som också har retat upp mig i det här är att det inte är samma i alla landsting, och det är förfärligt. Det betyder ju att vården inte längre är lika för alla. Har du tur så tillhör du ett landsting som står för kostnaderna eller så tillhör du ett där det bara är de som kan betala och har råd som kan köpa sig den bästa vården. Vart är vi på väg då?...

Den perfekta dagen!

Idag har Albins värden legat sådär perfekt som man hela tiden strävar efter, mellan 5-6,5 hela dagen.

Det händer nästan aldrig någon av pojkarna att hela dagens värde är perfekta. Detta var otroligt stressande i början eftersom man var så fixerad just vid värdet 5 och jag trodde att vi med tiden skulle fixa att värdena låg där jämt...he,he,he...

Nu vet jag bättre och är nöjd om de ligger under tio en hel dag, bara jag vet att vi gjort vårt bästa för att det ska bli så.

Man kan ju fundera på vad det varit idag som gjorde att det blev så bra? Och det är ju just det jag inte vet...den här dagen har inte varit speciellt annorlunda än någon annan, inte ens lite annorlunda. Det är så det är, ibland prickar man precis rätt och kan göra exakt på samma sätt nästa dag och ändå blir det inte samma. Det är så mycket som spelar in.

Men vår förhoppning är förstås att det ska bli lika bra imorgon!

Du vet, då när jag inte kom ut ur drömmen...

Härom morgonen vaknade Albin på 2,6 mmol. Det är lågt, och speciellt på morgonen blir jag orolig eftersom det är då våra pojkar haft sina kraftigaste "känningar". Jag skyndar mig därför med att göra i ordning frukosten åt honom, medan han pratar och pratar, ni vet så som bara nioåringar med huvudet fullt av funderingar gör.
Jag säger åt honom att jag blir nervös när han ligger så lågt och att han borde börja äta så fort som möjligt. Varpå han svarar: - Det är ingen fara, mamma. Jag är inte så låg som du vet, då när jag inte kom ut ur drömmen!

Jag vet precis när han menar.
Det var en tidig morgon i våras, jag hade just stigit upp, men inte hunnnit väcka pojkarna när jag hör ett hemskt skrik, nästan vrål från Albins rum. Jag rusar in och får se honom sittande i sängen med uppspärrade ögon och skriker, blicken är alldeles tom. Jag förstod att det var en kraftig känning redan när jag sprang in till honom, eftersom vi varit med om det tidigare. Jag tar honom i famnen och bär ut honom i köket, på darriga ben, och nu har också Elias vaknat och han går direkt och tar honungen som vi tar i munnen på Albin. Efter att fått i honom honung och vanlig coca cola kommer han snart tillbaka. den här gången gick det ganska snabbt och vi slapp "akutsprutan". Känslan som kommer över en efter detta är otroligt jobbig, rädsla och maktlöshet blandat med sorgen över sjukdomen sköljer över mig.
Albin däremot tog det med ro och åt sin frukost med god aptit och kom inte ihåg så mycket, men visste att han varit väldigt låg.
Nu efteråt kan han i alla fall sätta ord på det genom att beskriva det som "en dröm som man inte kommer ur".
Jag tycker det är oerhört jobbigt och obehagligt och blir därför lite nervös vid för låga värde på morgonen.

Elias fortsatte med pennorna några dagar till efter att vi kommit hem eftersom han skulle spela beachhandboll i två dagar. Det brukar innebära lite strul med för lite insulin och pumpen av och på med grus i "knappen" som påföljd.

Jag kan inte säga att det fungerade jättebra med pennorna heller, men det var ok. han låg lite högre i socker hela tiden, men mådde ändå bra. Det jobbiga med pennor är att du måste pricka rätt med insulinet och planera bättre än med pump. Med pump kan du ge en extra dos vid för höga värde eller om du ska äta något litet.

Så fort pumpen var på honom igen var värdena så som vi vill att de ska vara igen!

Det känns ändå väldigt skönt att veta att vi fortfarande har ett alternativ som fungerar.

Jag har förresten kastat kartongen med resterande infusionsset, vi bytte på Albin igår och tog från det paketet. Samma sak händer att nålen är alldeles böjd...Han blev riktigt dålig den här gången eftersom det var natt och det gick många timmar innan vi kom på det. Han är fortfarande medtagen, stackaren! Var nära en syraförgiftning, gränsen ligger på 3.0, då man ska uppsöka sjukhus och han låg på 2,6.

Egentligen ska man anmäla felet till tillverkaren, men varför gör man inte det?

De vill ju veta för att kunna utveckla produkten, tyvärr tar man sig inte tiden...jag borde...har ju trots allt semester....

Ska kolla hemsidan ialla fall. Ja, det ska jag!