Så fel det kan bli!

Äldsta sonen har nu varit på två av de tre träffar som jag berättade om sist. 

Tyvärr är det väl inte så positivt som jag hade hoppats och trott. Idag var han riktigt irriterad och jag förstår honom. Vi har aldrig lärt oss kolhydraträkning vid bolus, man gjorde inte det på samma sätt när han insjuknade för nio år sedan.

Idag hade läkaren ställt in bolusguide i hans pump, för " alla andra gör så". Jag förstår tanken och visst vill vi alla att det ska bli så bra som möjligt, men är det inte viktigt att lyssna på barnet och ha dem med på banan? 

Den tredje träffen är på torsdag och jag tror inte han är så intresserad av att gå dit, jag tycker det är svårt att övertala honom efter detta. Han känner sig nog lite kränkt efter dagen. Så fel det kan bli!

Diabetesteamet ordnar ungdomsträff

Så här ser inbjudan för ungdomarnas träff ut. Det är då viktigt att de får förståelse för sin sjukdom och kan fatta kloka beslut gällande mat, träning och insulin.

Jag läste senaste idag på Facebook sidan för föräldrar till barn med diabetes hur jobbigt det kan vara med tonåringar som ljuger om sina värden under skoldagen. Eller som vi själv upplevt, att man inte tar blodsocker alls under skoldagen. Med förklaringen att man vill vara som alla andra...

Vår tonåring är inte jätteglad för att gå på sådana hör möten, men känner nog att han inte kommer undan😉

Hur ser det ut på andra diabetesmottagningar? Ordnar de också liknande träffar för barn och ungdomar?

Diabetes doesn´t define me

Efter att ha gått med i två grupper föräldrar till barn med diabetes har jag verkligen förstått vilket helvete vissa familjer lever i. De andra historierna finns ju också, men de jag kommer ihåg är barn som blir medvetslösa av för lågt blodsocker. Barn som blir halvt förlamade vid lågt blodsocker. Ungdomar som missköter sig och åker in och ut på sjukhuset. Familjer som blir nonchalerade på skolor, förskolor och fritidshem. Föräldrar som inte sover på nätterna och inte har gjort på flera år av oro för barnens blodsocker.

Ibland känns det som att det kanske flyter på lite för bra för våra barn, men vi har ju också varit där många nyinsjuknade familjer är idag. Oron och sorgen finns alltid närvarande. Som förälder försöker jag dölja det, men såklart i bland kommer det över en. Bara häromdagen när det strulade då vi skulle sätta den stora killens pump. Slangen kom liksom under klistret och vi var tvungna att sätta om den. I sådan lägen känner jag mig väldigt hård och kall, egentligen vill man krama om honom och säga att allt blir bra, vi struntar i det där idag. Men det vet både han och jag att det skulle vara en lögn.

Min förhoppning är att mina barn ska få en sund inställning till sin diabetes. De ska känna att de kan styra över sig själv och sin sjukdom och inte känna sig förhindrade eller som offer för diabetes.

Jag hittade en liten film som amerikanska kändisar med diabetes gjort och det är just den inställningen jag vill att mina barn ska till sin sjukdom.

Vanlig Pepsi

Häromdagen hade vi i all hast tagit fel flaska i affären, de är ju otroligt lika, Pepsi max och vanlig Pepsi. 

Vi är alltid väldigt noga med just sockerfri dryck, vanlig läsk eller saft är typ det enda som de aldrig får.

Nu hade vi inget annat hemma och lör det gå med tanken att de helt enkelt får kompensera med insulin. Faktiskt var det inga problem, det gav inga höga blodsockervärden, men däremot gillade Albin inte den "på riktigt söta" läsken. De tycker båda att det sockerfria alternativet är godare.

Tänk vilka vanemänniskor vi är!

Livet rullar på!

Ja, livet rullar på som vanligt igen. Skola, jobb och träningar. 

Elias har äntligen fått sitt efterlängtade a-traktor körkort. Bara det, ut i trafiken. En frihetskänsla för honom medan det mest väcker oroskänslor hos mig som mamma. Jag frågade honom idag om han hade dextro i bilen, och det hade han. Lite stolt blir jag över att han själv tänkt till och tagit ansvar.

Det är inget man dör av!

När Albin skulle gå och lägga sig ikväll hade han ett blodsocker runt 20mmol. Genast börjar jag ifrågasätta, undra och anklaga. Gav du dig inget insulin till maten? Vad har du ätit? Osv.

Varpå han bara svarar "ja, ja, vad ska jag ge mig? Det är ju inget man dör av!

Jag svarade faktiskt, "jo, det gör man i förlängningen!"

Önskar att han tog det mer på allvar, men är ändå glad att han inte oroar sig som jag gör.

Vardag igen

Då har skolorna börjar och vardagen har gjort sitt intrång.

Till största delen tycker jag det är positivt  för barnen med tanke på deras diabetes. De får i sig upp till fyra mål mat på rimliga tider och därmed insulin. Problemet som uppstått här hemma handlar om att ta blodsocker och äta mellis när man kommer hem från skolan. Två av tre dagar efter tjat  har det blivit för Albin. Förhoppningsvis får han snart rutin på det. Problemet är återkommande och jag tror det handlar om lathet och känslan av inte hinna om man ska till kompis.

För inte en eftermiddag har han suttit och spelat dator. Hoppas, hoppas det håller i sig!

Imorgon hoppas, hoppas jag på att Elias blir av med sitt gips. Han ska till ortoped och få båtbenet kollat. I sex veckor har han haft det och nu vill han komma vidare med sitt traktorkörkort.

Nej, nu ska jag ta blodsocker på Albin innan jag går och lägger mig. Han låg på 3,6 och fick lite juice, nu får jag se om han behöver mer för att hålla sig i natt. Albin somnade tidigt i soffan idag, det tar hårt att börja skolan!