Diabetes doesn´t define me

Efter att ha gått med i två grupper föräldrar till barn med diabetes har jag verkligen förstått vilket helvete vissa familjer lever i. De andra historierna finns ju också, men de jag kommer ihåg är barn som blir medvetslösa av för lågt blodsocker. Barn som blir halvt förlamade vid lågt blodsocker. Ungdomar som missköter sig och åker in och ut på sjukhuset. Familjer som blir nonchalerade på skolor, förskolor och fritidshem. Föräldrar som inte sover på nätterna och inte har gjort på flera år av oro för barnens blodsocker.

Ibland känns det som att det kanske flyter på lite för bra för våra barn, men vi har ju också varit där många nyinsjuknade familjer är idag. Oron och sorgen finns alltid närvarande. Som förälder försöker jag dölja det, men såklart i bland kommer det över en. Bara häromdagen när det strulade då vi skulle sätta den stora killens pump. Slangen kom liksom under klistret och vi var tvungna att sätta om den. I sådan lägen känner jag mig väldigt hård och kall, egentligen vill man krama om honom och säga att allt blir bra, vi struntar i det där idag. Men det vet både han och jag att det skulle vara en lögn.

Min förhoppning är att mina barn ska få en sund inställning till sin diabetes. De ska känna att de kan styra över sig själv och sin sjukdom och inte känna sig förhindrade eller som offer för diabetes.

Jag hittade en liten film som amerikanska kändisar med diabetes gjort och det är just den inställningen jag vill att mina barn ska till sin sjukdom.