Igår var Elias och hälsade på mig en liten sväng på jobbet. När vi satt i fikarummet, frågade jag om han ville ha en kaka. Det var (supersöta) köpta drömmar i en plastburk. Han tog en kaka och ganska direkt frågade kollegan mitt emot om Elias kunde äta kakor. Minuten därefter kommer ytterligare en kollega in i rummet och ställer precis samma fråga, och hon svara dessutom själv att, ja, det är klart någon gång, kanske.
Jag är lika förundrad över min egen förvåning som över kollegornas fråga. Jag visste ju att kunskapen är liten när det gäller diabetes, att många tror att man inte alls kan äta socker överhuvudtaget.
Men på något sätt har jag inbillat mig att de i min närhet vet lite mer hur det fungerar, eller gör de inte det? Varför ifrågasätter de det på det viset? Tror de inte vi sköter det på bästa sätt, eller det är väl det de tror.
Jag tycker lite synd om pojkarna som ska behöva konfronteras med den här typen av frågor genom livet. Sen när berör deras hälsa och välbefinnande någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar